xpizzastarfighterx

Nicko, det är och förblir alltid min allra bästa vän.
Han är ju liksom bäst! Nicko är, eller jaa han var då min hund. Han dog, en dag beslöt sig pappa för att göra slut på hans lidande. Han hade så fruktansvärt ont Nicko, han var en gammal gubbe som sista tiden i sitt liv gick på smärtstillande.
Nicko led och det blev bestämt att han skulle få vila istället.
Han blev 14 år, eller kanske skulle han fylla det?? Jo han var nog 13 och skulle bli 14 det året. Det var typ i maj eller juni 2007.

Men fast Nicko inte finns någon mer så kommer han ändå till mig ibland, det där lät ganska förvirrande eller mer flummigt men ändå...hur ska man annars säga? Det är ju så.
Ibland när jag känner mig otroligt ensam eller när jag är lite nere så kommer han.
Jag kan se honom stå där, vifta lite på svansen och så kommer han och lägger sig i mitt knä. Precis som i livet.
Nicko var en knähund, han älskade alla och var liksomgivmild.
Om man tog något ifrån honom så gjorde han aldrig något motstånd, aldrig gjorde han något för att få tillbaka det.
T.ex. om han fick ett ben och så kom Bilox (min andra hund, en "alaska malamut", som också numera är död) och tog det till sig, då tittade Nicko på honom sen på oss och därefter gick han och la sig någonananstans som t.ex. mitt knä och ba: - Whatever!

Från jag var ungefär 6 månader eller kanske lite mer, tills jag var 14 år så har han alltid funnits där.
När jag var liten brukade jag också ta hans ben, har bildbevis haha och han sitter och stirrar in i kameran och ba "what?!"
När han blev äldre och rangligare så var jag rädd, livrädd! att hitta honom död, jag drömde om det och grät.
Om jag såg att han låg helt stilla på golvet så ropade jag alltid på honom och om han inte rörde sig på en gång så fick jag nästan panik och blev gråtfärdig. Men sedan lyfte han alltid på huvudet.
Ofta så drömde han, sparkade med benen och liksom gnydde. Det lät som att han grät och det gjorde så fruktansvärt ont i mig. Om han låg i sovrummet där jag sov och började låta så blev jag alltid så ledsen, ibland klättrade jag ner för våningsängen och satte mig på golvet bredvid honom för att han skulle veta att jag fanns där. Jag ville trösta honom.
Men oftast så var det väldigt sent och det  var tidig skoldag dagen därpå, så jag la då kudden över huvudet för att slippa höra honom. Jag ville bara sova för att orka gå upp på morgonen. Det kändes som att jag svek honom då.
Men jag ville inte höra honom gråta heller, han var ju Nicko! Min bästa vän! Vi som visste allt, vi hade hemligheter han och jag. Om jag var ledsen så var han det, vi tröstade liksom varandra.

När jag var liten så var jag jätte rädd för att det skulle bli krig, inte för att jag ville fortsätta leva och inte dö, jag var rädd för att förlora Nicko då.
Pappa hade sagt att om det någongång blev krig av någon konstig anledning så måste vi släppa ut djuren i det fria och aldrig få träffa dem igen. Man fick nämligen inte ha djur i skyddsrummen eftersom att någon kan vara pälsalergiker.
Jag ville inte att det skulle bli så, jag höll faktiskt alltid tummarna innan jag somnade och hoppades på att det aldrig någonsin skulle bli krig i Sverige.

Men så dog han iallafall...
Älskar honom så otroligt mycket, längtar efter hans päls och att titta på när pappa duchade honom. Det såg så otroligt kul ut, dels för att han hela tiden försökte gå ur badkaret och dels för att hans päls bara hängde ner så han såg helt jävla störd ut. Men han var söt <3

Drag och slit
Nickos rännskit <3