xpizzastarfighterx

Jaa denna dag gick man eller ja åkte till Gröna lund med fröken Andrea,
när vi kom fram så skulle jag hämta ut pengar från bankomaten så vi passade på att ta en nummerlapp för att få betala åkband och sådant eftersom vi tänkte att det var väldigt mycket folk där och det skulle vara segt som icas mögliga köttfärs men när vi kom tillbaka så hade vi precis missat numret och vi fick ta en ny nummerlapp.
dock gick det snabbt även denna gången så när vi kom in så åkte vi kaffekopparna.
vi hamnade i samma kopp som en assöt pojke med sin mamma, och  jag tog god tid att prata lite med honom.
sedan åkte vi en massa annat,
vi gick till och med in i spökhuset och jag skrek som faan, hatar sånt där skit
ska aldrig utsätta mig för sådan skräck igen.
men sedan efter ett tag så bestämde sig vår sängvätare till gud där uppe bland dem fluffiga molnen att spilla ut vätska över hela jävla sverige så alla blev helt dyblöta, man liksom droppade som en genomblöt trasa.
Det var som om någon tog bort vatten som samlats på ett partytält, det bara "swooooch"
så vi stack hem,
nu sitter man här i sitt tryga vardagsrum torr och varm
imorrn blir det bio å det ska bli najs,

ska bli skönt att komma hemifrån ett tag då...det blir bara fel om jag stannar hemma, jag tror jag är ett slags nervvrak när jag är hemma så ska det alltid bli skrik, och jag är orsaken till allt.
allt e för faan mitt fel, jag kan t.ex. inte skilja på "dem" och "dom".
Det e för faan något fel på mig, jag borde sättas in...jag behöver hjälp jag orkar inte skrika mer, jag vill vara bra.
jag vill duga till, jag vill vara den som dem som är utanför familjen ser.
jag vill vara den där lugna snälla tjejen, inte den där jobbiga, skrikiga, dumma och konstiga tjejen.
Jag vill inte att folk ska se mig som konstig och onormal.
vad faan e normal egentligen? kan man aldrig få ett svar?
hur kan man veta när man är normal? fast jag vill ju inte vara som andra men jag vill ändå vara omtyckt och jag vill inte att folk som har högre status än mig ska se mig som en spya på ett sunkigt ställe.
jag vill ses som en tjej som vet vad hon vill, jag vill vara stark.
jag vill vara snäll.
jag vill inte bråka, jag orkar inte bråka. jag måste sluta säga emot, jag måste sluta bry mig om vad andra säger till mig och säga emot ifall det är fel, låta dem tro som dem vill men jag orkar inte höra fel information om mig själv när jag vet att det verkligen inte stämmer.
och när man säger att det är absolut fel, att det inte alls är så att man är så långt från det som man kan komma.
då ljuger man, då e man uppkäftig och skräp.
Man borde inte få finnas, man är som en trasig leksak som ingen vill ha...
det är bara dem barnen som inte bryr sig om utseende och kvalitéer som orkar gräva sig in ändå till insidan av leksaken och finna att den har andra funktioner,  att det är så mycket häftigare med en smutisg och vinglig barbiedocka eller nalle.
det visar väl att den har levt ett liv?
men jag vill inte vara trasig jag vill vara hel, som en kokosnöt!
jag vill som sagt inte göra fel, jag vill vara nöjd.
jag vill känna mig vacker, jag vill se skönhet när jag ser mig i spegeln.
Men det ända jag kan se är ett miffo lejon med hemsk andedräkt och mörka ögon.
Min röst är för gäll och hela min kropp skriker "hej kom å hjälp mig"
jag vill vara stark

jag orkar faan inte mer...