xpizzastarfighterx

Jag får atacker, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem? typ lyckorus? neej jag vet inte för det e liksom olika atacker, typ känsloatacker eller något i den stilen. Igår och iförrigår så var det smärta, en sådan otrolig smärta som man inte alls vet vad man ska göra när man får en sådan atack..man typ springer runt i hela huset eller lägenheten och bara skriker ut smärtan, biter i kudden gråter och skriker för att det gör så himla ont. just dem som jag hade dessa dagar var då mensvärk haha, och grejjen är att jag kan inte äta tabletter för dem går liksom inte att svälja, det säger stopp så fort dem ska in i halsen. dessutom hjälper typ inte värktabletter på mig. mamma har sagt att jag ska pröva något som heter "Naproxen" så jag får väl gå förbi apoteket idag och köpa det...
Och så finns det dem här "lyckorusen" som jag har just nu, jag sitter och skrattar så att tårarna sprutar, jag sjunger högt och falskt bara för att det e kul, sedan helt plötsligt så börjar jag att rysa. det känns i hela benen och armarna, det är som att det är en slags tråd eller något som slinker igenom mina ben och så. genom hela jävla kroppen! och så börjar jag knottra som faan och då skrattar jag bara ännu mer. jag tittar på barnprogram och blir kompis med "kändisar" på facebook och skrattar som faan när dem tackar ja, jag e kompis med:
Morgan Alling, Thomas Järvheden, Andreas nilsson, Anders S Nilsson, Alexander Schöld, Omid Khansari...
jaa det e typ dem! säkert fejk då egentligen men vem bryr sig! jag tycker det e lite kul, eller vadå lite?? jag spricker för att jag skrattar!! jag exploderar! mina kroppsdelar flyger över hela rummet! jag e en ballong som man tappar när man precis blåst upp den så den flyger med ett pruttande ljud över hela rummet och landar helt blöt på golvet. alltid lika roligt.

något som jag tänkt på är att om man ser någon från förorten så känner man sig så förort, typ som en församling! alla är bröder och systrar. man hör ihop.
t.ex. igår när jag kom till min boxning så var Dogge Doggelito där och tränade lite innan min grupp skulle börja, då kände jag bara "Jag är botkyrka!", "jag är en förortsunge utan tvekan" och hade lust att gå fram till han å ba "yo brother from another mother yeah yeah, cyckel på köpet!" men jag gjorde inte det men det kändes som att han förstod att vi två liksom hör ihop, att vi e lika.
för om jag hamnar på östermalm eller stureplan av någon anledning då känner jag mig inte precis "Schtek" utan jag känner mig "hjälp", asså jag känner att jag inte hör till där, jag har inte samma kläder eller perfekta överdrivna "i:n" och "e:n", visst ibland kan dem bara slinka ur munnen på mig men det gör mig inte till innerstads människa, jag ligger liksom lite på gränsen. Jag bor i förorten men pratar lite mera som dem som bor innåt stan.
det är ganska konstigt egentligen...

men hey nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer, jag måste klä på mig, släppa ut hunden, platta håret och äta för jag ska sticka till skärholmen med Andrea, kanske får vi syn på Nylander?
hoppas glasspojken också! men jag tror inte det, värkar som att han bara var där på sommaren..typ sommarjobb!

aja
baj baj