xpizzastarfighterx

"Håll fram din hand, sträck ut den! se den, känn den, smaka den! och framförallt min vän, lukta på den!
Nå min vän, sträcker du ut den??"

"ja"

"vad ser du för färg?"

"röd"

"vad känner du för färg??"

"röd"

"vad smakar det för färg??"

"röd"

"och vad luktar det för färg??"

"röd, rööööööd"

"vad är då röd?"

"röd är som rosen, vacker och tilltalande, ljuv och härlig, kan hållas om man är rädd om den, sticks och gör ont, gör djupa sår, såren läker men rosen försvinner sakta ifrån, tillslut är det bara kvisten som den satt på kvar"

"och vad är rosen??"

"en dödlig sjukdom, en familj där en är svårt sjuk och tillslut faller sakta neråt till en avgrund som inte finns"

"du pratar om..?"

"ja, jag pratar om cancer, allas största rädsla efter svininfluensan..."

Allt som finns runt omkring oss dör, det finns liksom inte för alltid, det som vi själva skapar dör och då pratar jag inte om barn. jag pratar om hus, som är nya och frächa några år men efter en tid liksom faller ihop, dör och blir till stora ruiner som ingen vill besöka.
jag pratar om fotbollsplaner som tillslut glömmer bort hel och hållet, glömmer att klippa gräset så att det växer igen och döljer något som funnits där en väldigt lång tid. Blir till en läskig plats där barn hittar på en massa myter och skräck historier om det, "världen innanför gräset", och då har dem inte en tanke på att där inte finns några zombies utan en helt vanlig fotbollsplan.
jag pratar även om bilar som slutar fungera och blir därför ersatta med nya, dem blir äldre bilarna men på grund av dem nya så glöms dem bort, dem lämnas helt ensamna, rostiga och helt motbjudande. är det äns en bil längre? ser ju inte ut som det.

Jag är ute och går, helt ensam och ingen ser mig, ingen kastar äns en blick åt mitt håll där jag går.
jag är ensam kvar, bortglömd som den där bilen, flodhästen som gud glömde.
Jag tar upp en sten från marken, en väldigt ovanlig sten, en vacker sten. den är grå och liksom vitskimrande, det sticker i ögonen som spjut, som en gaffel med eld. jag har ingen kraft för att hålla den kvar så jag kastar iväg den i raseri och känner hur smärtan som jag fick utav att hålla den långsamt lättar. stenen träffar ett fönster som sitter på ett hus som inte finns någon mer, det är bara ruiner, ett stinkande dass som ingen vill gå till.
Husets tid är ute - tack och god natt!!

När jag läser lite halvt deprimerande texter så blir jag själv lite halvt deprimerad, eller inte riktigt typ wannabe deprimerad, jag blir ju inte det så där utan jag blir väl mera sugen på att själv skriva en liten tankeställare, jag vill också skriva om ledsna och krassliga känslor. det är bara att samla alla ledsna tankar och händelser som hänt i en ända stor klump så att den exploderar, explosionen gör så att alla ord sipprar ut i fingrarna så att dem börjar arbeta, det liksom rycker i dem. det är väl ungefär så som författare gör? samlar gamla känslor och får ut allting.
Man får inspiritation och gör något eget i ungefär samma stil som det man nyss läst, det mesta som man skriver kommer från toaletten, eller man får oftast tankarna där, toaletten=filosofplats. då menar jag inte att man behöver sitta å skita bara för att komma och tänka på någonting, det räcker bara att sticka in näsan som får man syn på något, känner på sig något och skriver ner det. jag får själv dem flesta tankeställarna när jag tvättar händerna.

Nu blev det ju en himla massa saker jag började skriva om här, jag hade faktiskt tänkt att skriva om kor. dem beskrivs ofta som tråkiga, i barnböcker hör man alltid (eller ser då) att det ända som dem gör är att stå och glo. men det är absolut inte så, dem är fucking life! jag våhgar nästan säga att kor är som vårat samhälle, eller syn på livet. Kor föds, kor producerar mjölk för föda, kor blir dödade (för köttets skull), kor äter gräs/torrfoder.
Människan föds och en del börjar också liksom kon producera mjölk för att ge liv och näring till en unge, även vi blir dödade och kan bli uppätna av t.ex. gamar, istället för att äta gräs så röker vissa den och vår föda är typ torrfoder. Kor kan ju också vara himla heliga, som artister eller idoler är för oss, någon som man avgudar och gillar det den gör. T.ex. för mig är Magnus Uggla numera en helig ko! och liksom kor så bor ju även vi på bondgårdar, iallafall bönderna med deras familjer.
Hos korna luktar det i och för sig koskit men hellre det än vad som luktar på stan,
gammalt bränt ozonlager och jävla ragnarrök. Kor rockar!

hej och hopp
flaggan i topp