xpizzastarfighterx

Ibland kan jag ångra att jag har vissa människor på Facebook, varför ska jag ha den personen när den alltid ska lägga sig i det jag skriver och lägger upp? jag skulle skriva betydligt brutalare saker än vad jag gör nu om jag bara hade mina vänner som vänner på facebook.

När jag blev vän med min mamma så började jag vårda mitt språk lite mer, började försöka tänka lite mer på vad jag la upp när jag blev kompis med min kompis mamma. men nu är jag kompis med en som vill att jag bara ska skriva fina grejjer, jag får inte skämta om saker på facebook som jag och mina vänner annars skämtar om in real fucking life! För mig är inte Hitler ett känsligt ämne, och det är inte bara jag som säger sjuka saker om honom och driver med han.

så varför gå på mig?

Folk får fel uppfattning om mig, de tror inte att jag är som jag är men det är bara för att inför vissa så vågar jag inte öppna upp mitt rätta ansikte för jag är rädd att få skit kastat mot mig när vi står öga mot öga, jag är rädd att annorlunda och galen inte går hem hos så många, att man alltid ska få höra ord från andra hur man blir uppfattad.

För att de tror att jag har gjort eller agerat på ett visst sätt som jag inte alls har uppfattat att jag har gjort, det här har gjort att jag nu börjar känna en ledsen känsla i mig, känner mig så sårad och känslig just nu.

Jag känner mig för att bara lägga mig ner på golvet, släcka alla lampor och bara ligga där.

På sätt och vis dö ett litet tag, ta en paus från livet ett litet tag
Jag känner mig så missförstådd!  om personen läser det här så kommer den tro att jag e deprimerad på ett sjukt sätt, ringa och prata med min mamma...terra mig ännu mer på facebook och försöka prata med mig,
en gång så sa personen till mig att jag trycker ner mig själv, att jag själv är min största fiende pågrund av det jag säger till mig själv.
det sa personen för att jag sa att en unge började gråta när den såg mig, jag vet ju att det inte var sant men det var ju ett skämt, trodde att personen hade den humorn eftersom att personen brukar säga samma fucking saker om sig själv!

Jag känner mig så svag, svag för skolan och allting! jag hatar att man måste ha skriftligt bevis för att man ska få hjälp, man kan liksom inte bara säga att man har det svårt...om man inte har det skriftligt från en läkare eller psykolog så klassas man bara som en lat jävel som inte orkar prestrera och är egentligen bara allmänt skoltrött. Jag hatar att jag inte har rätt till att få såkallad "specialhjälp". Jag vill också få hjälp från skolstöd, och det roliga är att när jag försöker förklara att det är jobbigt och svårt då får jag heeelt fel respons!

Tex. jag hade nationella prov i svenska för inte så länge sedan, så hade jag ett rent helvete! jag fick sitta i ett rum som var varmt som fan (när det är varmt så blir jag rastlös och lättretlig och nästan desperat), de hade igång någon slags luftkonditionering och mackapären lät "NÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH" hela tiden, typ tinnituss varning, läraren som vaktade i det rummet satt på en jävla dator och man hörde hur han knappade och fingrade på det, en elev satt och andades högt och äckligt, en satt och prasslade med sitt papper, en satt och slog med pennan lite lätt i bordet när han läste, tappade pennan på golvet och skrapade stolen mot golvet när han skulle ta upp den osv osv osv.
Det fick mig att börja gråta inombords eftersom jag blev stressad över att jag inte kunde koncentrera mig, tårar började rinna från mina ögon. Tillslut så gick jag fram till läraren att jag absolut inte kunde koncentrera mig så han hämtade en annan lärare och han sa att jag kunde sätta mig där som man egentligen inte fick sitta som jag ville sitta i från början, då blev jag lugn och glad. jag kunde göra mitt prov.  (känns som jag redan skrivit om det här? har typ berättat det många gånger också)

Vid middagsbordet när jag skulle återberätta det här för min pappa så började han liksom "klanka" ner på mig, sa att om det var en intressant bok som jag satt och läste så skulle inte de där ljuden störa mig, att jag skulle då kunna sitta mitt i andra världskriget och jag skulle inte höra om någon då försökte ta kontakt med mig. det gjorde mig väldigt ledsen och sårad, eftersom att det inte alls stämmer!
Varför kan inte mina föräldrar för en gångs skull säga det som jag vill höra och något som faktiskt stämmer? Jag gör en utredning på Bup av en anledning vilket det känns som att de inte förstår ibland.
Det blir svårare och svårare för mig att hålla tillbaka mina känslor och ibland lite väl häftiga humörsvängningar,

ett sådant exempel e när jag skulle plocka undan ett spel från matbordet för vi skulle äta, det där spelet "Vem där" och tilldet så hör det till små kort med bilder av människor. först var jag jätte glad och sjöng och skrattade, så skulle pappa torka bordet och skulle "Skojja" (som han sa) lite med mig och tog ett kort och slängde till mig men kortet hamnade på golvet, jag växlade från glad till förbanad på 1 sekund, jag blev så jävla arg när det hamnade på golvet och slog ner spelet på bordet och sa häftigt med hjärtathårt dunkande i bröstet att jag inte tänkte plocka upp det. då blev pappa arg och sa att man inte kunde skojja med mig och att jag ibland beter mig som en treåring. vid sådanna tillfällen så kan sånna ord få mig att börja gråta och bli jätte ledsen, för det tyder bara på att han inte förstår mig. det är något som jag hatar, när folk uppfattar saker heeelt fel! och blir arga när jag blir arg och försöker förklara rätt.

Folk blir också chockade ner de får höra att jag har det svårt, som om jag inte får det, att det är något förbjudet men det är för att jag inte tar för mig, tror det är en anledning till att det sket sig för mig med matten, för att jag blev sur på läraren och sket i allt. jag tar inte plats utan stiger åt sidan så att andra kan få hjälp istället, ser min omgivning som viktigare, det är svårt att ändra sig från den vanan när jag har sett mig som oviktig sen barnsben. Jag undrar om det beror på att jag är rädd för att någon ska bli arg på mig, att jag inte ska bli gillad.

Jag hatar samhällets förbaskade ideal och vill inte följa det alls, jag vill inte vara som de andra och jag vill inte se ut som de andra men jag har ändå ett behov att bli bekräftad av de andra, jag vill att de ska gilla mig fast jag inte e som de, men jag ses istälelt som konstig.

Jag får tex. alltid konstiga blickar från teaterklassen under mig, de har gjort det sedan de började i skolan, det känns som att de dömer mitt utseende ganska hårt, tänker att de är sötare än mig, och de är det säkert också på sätt och vis, enligt samhället! enligt alla killar som gillar "normalt", tjejer som sägs ha "det" men som är det som alla har, en viss dryghet, sådanna tjejer som absolut inte får ha några snyggare kompisar för att de är rädda att deras pojkvänner ska lämna dem för deras kompisar. De verkar inte gilla mitt utseende de där tjejerna, de verkar inte gilla min kropp eller min personlighet. de verkar se ner på min hy.
Det är den känslan jag får när jag känner deras blickar.
Därför tror jag också att i min skola så anses jag som lite fulare än de flesta andra för att det finns så många söta tjejer med unika utseenden, som är smala och har liksom populäritet i sig, sådanna som vågar ta för sig och har många vännner av manligt kön.
Man kan säga att jag är lite av en loser då, och med de orden så klankar jag inte ner på mig själv för jag kan acceptera det, jag behöver inte vara snygg eller så, det viktiga är att jag kan klara mitt skolarbete, även om jag behöver otrolig hjälp och pusch med det.
Jag säger bara sanningen men jag är inte så ledsen för det, jag lämnar ju skolan snart och vad gör väl deras blickar? jag behöver ju inte möta dem.
Jag ska försöka skita i allt sådant, även om det är otroligt svårt och frustrerande.

Förresten, idag var jag på bio med Sofie, vi skulle egentligen se Harry Potter med billjetterna var slut så vi gick och såg "Psalm 21" istället, en svensk film , GO SWEEDEEEN!!! tyvärr var den lite komplicerad och jag förstod inte allt men den var ändå helt okej och bra :)
Den tog upp vissa grejjer om den kristna religionen, det sjuka med det är att det är sådant som jag gåttt runt och tänkt på, det kändes som att få höra sina egna ord, som om det var jag som skrivit ner vad skådespelaren skulle skrika ut. Det hade med Helvetet att göra, att det är religionen som har skapat det och så. Det sas en massa grejjer om Gud och det kändes väldigt skönt att höra dem orden, eftersom det är ungefär det jag skrev i en inlämningsuppgift i religion för inte så länge sedan, fick VG på den.

Nu när jag skrivit av mig så känns det en aning bättre, det är nog bättre för mig att skriva av mig än att prata ut, pågrund av alla missförstånd och oförstående blickar, förstår inte varför folk inte kan begripa mina ord eller mina känslor, att de tycker att jag använder fel ord. men jag kan inte hitta de rätta. jag förstår inte vad jags ska göra  och säga för att få dem att förstå. därför skriver jag här eftersom jag är mycket bättre på långa uppsatser än på flummiga tal. det finns liskom ingen tid att tänka när man pratar.
Jag har en vän som hatar när man säger fel ord, när man tror man ska säga en sak men hittar inte det rätta och säger något annat istället, så därför vill jag inte prata för jag tror det bidrar till blickarna, de oförstående.

Det känns konstigt i mig nu, allt skrivande sätter igång tankar och konstiga filmer,
jag vill vara med i en skräckfilm ,jag vill spela psykopat och skrika. jag vill skrika nu, jag vill stå högt upp på ett erg och bara skrika. jag vill vrida loss saker, jag vill kasta ner söndertrasade saker från berget medan jag skriker.

Jag tror också att jag är väldigt mycket inne nu på att plugga vid teaterhögskolan i Helsingfors..

Drag och slit!