xpizzastarfighterx

"Samuel har vattkoppor"
"jaha :O"
"Har jag haft det??"
"nej du hade svinkoppor istället, haha!"
"jaha okej, men vet du att svinkoppor går på skolan?"
"vah gör det??!! :O"
"jaa kolla på den här lappen från skolan..."
*läser lappen*
"men haha, det här e ju om svininfluensan!!"

Dem som läser den här dialogen som jag och min lillebror hade för några dagar sedan kanske inte förstår direkt vad det här inlägget ska handla om, men jag kan ge en liten ledtråd...
nej det kan jag inte alls förresten, för det orkar jag inte.
jag tänkte skriva om lite grejjer som har med att göra när man:
hör fel, ser fel, fattar fel, gör fel...man kan nästan säga missförstånd. men jag tycker att det inte riktigt passar i det här sammanhanget egentligen ( om det nu är så man stavar...)

Igår när jag gick från tunnelbanan så läste jag på en löpsedel som satt, eller ja den sitter nog fortfarande kvar!
det handlade eller gaaaaaaaah whatever!
det handlar om Laila Bagge och Niclas wahlgren. så stog det så här:
"Niclas vägrar inte bli pappa igen"
Jag fattade ingenting, vadå trodde tidningen att han skulle vägra? typ skita i kvällssnasket, avstå från sina bästa skor bara om han slapp göra henne på smällen?
Jag gick hem och tänkte skriva ett argt inlägg om folket som trodde så om stackars Niclas, men jag orkade inte skriva något när jag kom hem, men tur var väl ändå det! då skulle jag ha gjort bort mig!
För idag när jag gick förbi samma löpsedel igen så läste jag och då märkte jag att jag hade läst helt fel, för det stog nämligen:
"Niclas vågar inte bli pappa igen"

och sedan en liknande händelse, Jessica skrev att hon hade skaffat blogg nu hon med och gav mig namnet, hon sa -"nej men asså det e bara mitt namn" så då var det ju lugnt med det, så då skulle det ju vara helt omöjligt att glömma namnet på hennes blogg. så skrev hon tidigare idag att hon hade gjort ett inlägg och att jag kunde läsa det, tänkte "men varför inte" så jag skrev i rutan där uppe
www.jessicahallberg.blogg.se, men då stod det att sidan inte kunde hittas. jag blev ganska arg och tänkte
-"va faan! den sidan finns visst! kom nu inte å bråka jävla skit data! så jag skrev samma sak flera gånger, men det blev bara samma resultat. så jag tog fram min mobil och letade fram smset där det stod namnet och då hade jag gjort en liten miss, det skulle vara: www.jessicahallbergs.blogg.se jag hade då alltså glömt ett "S" på slutet, vad dem ska vara petiga! (haha jag har nog precis gjort reklam för jessicas blogg xD)

man ska faan inte tro på första anblicken (eller vad det nu än heter)

Dem flesta bråken handlar ju oftast om missförstånd, att någon sagt en sak som den andra ska göra men så blir det helt fel bara för att man hört fel eller kanske inte hört alls? En typisk dialog till dessa "missförstånds-bråk" lyder oftast så här:
"Nämen du sa ju så här"
"nej jag sa så här"
"men jag hörde att du sa så här"
"men jag sa inte så här för jag sa så här"
"men det var det jag uppfattade"
"då uppfattade du fel för jag sa ju så här"
"jaja okejj"
"mm precis"
"fast jag hörde faktist att du sa så här"
blablablablabla

och så fortsätter det så, alltid samma visa!


När man var liten, eller ja när man var liten och började bli vuxen (man var ju faktiskt hela 6 och ett halvt år gammal) så ville man aldrig göra fel, om man sa en sak som var helt fel så försökte man vrida och vända på det så att det skulle låta som att den som man pratade hört helt fel, man hade inte sagt att "mio min mio" spelades på tom tits utan man hade sagt att det var där som kulturhuset är.
Om det hade varit nu när man är 16 så hade man sagt typ:
-"haha oj! fel jag menar det här"
eller
-"whatever, same shit"
men nej, då var det bara -"nej du hörde fel!" eller så sa man -"det var det jag menade ju"
Jag kommer t.ex. ihåg ett tillfälle på fritis när jag och jessica satt på fritis och ritade och skrev kort så visade Jessica stolt sitt resultat av ett kort som hon hade gjort till sin mamma, där stod det "Gratis mamma".
Jag sa att hon hade glömt att skriva ett "T", gör det ska väl stå "Grattis mamma" och inte gratis, då fick jag svaret av Jessica:
-"nej det ska vara gratis mamma, det står helt rätt"
-"vad är det som är gratis då?"
-"öh öh *tänker* det här kortet! det e det jag menar, att det e gratis kort"
som sagt man visste alltid exakt vad det var man gjorde och aldrig var det fel, det var ju meningen att man tappade läsk på kläderna. vad skulle mamma annars tvätta?
Men sedan efter den perioden, "vilja-vara-perffa-perioden" så kom då den dagen då man insåg att neej, inte kan man komma med sådanna idiotiska svar längre, man måste komma på något nytt.
då började man skrika:
-"MEN FÅR MAN INTE GÖRA FEL NÅGON GÅNG ELLER??!!!"
då hade man iallafall insett att man inte var perfekt, men rösten började låta som att man rökt sedan begynnelsen (rosslig och så) så då mognade man och beslöt sig för att försöka gå vidare och medge, erkänna att det var fel med mindre bokstäver.
men om man är riktigt irreterad någon gång så kan rytet komma igen, ibland ganska ofta när det gäller mig.

aja jag tänkte avsluta nu och jag tänkte göra det på ett ganska anorlunda sätt, eller ja när det gäller mig iallfall.
för inte så jätte länge sedan egentligen så satt jag och skrev lite dikter, har väl en som är seriös men resten är bara "aha-det-rimmade-ju-för-faan-dikter", som denna! nu ska jag bara skriva ett rim som bara kommer direkt från huvudet nu

"Detta är en röd fin ros,
den får absolut inte bli mos,
får den ska jag så generöst sjänka, <---stavning?? :O
till en ubåt som dem sedan tänker sänka,
Ubåten har färgerna röd, gul, blå och vit,
som petters getter som sprang i skogen hit och dit,
nej nu måste jag fara
om jag vill vara med på fikat när dem e klara,
ta bort tassarna från denna unga mö,
så att hon kan tacka och säga adjö"

haha den blev ju rätt najs, helt okej faktiskt! lite stolt över mig själv hahahhaha

Ps. den tatuerade armen är inte min, den tillhör min kusin som e ungefär ett halv år yngre än mig, grrooooooooarr

Nicko, det är och förblir alltid min allra bästa vän.
Han är ju liksom bäst! Nicko är, eller jaa han var då min hund. Han dog, en dag beslöt sig pappa för att göra slut på hans lidande. Han hade så fruktansvärt ont Nicko, han var en gammal gubbe som sista tiden i sitt liv gick på smärtstillande.
Nicko led och det blev bestämt att han skulle få vila istället.
Han blev 14 år, eller kanske skulle han fylla det?? Jo han var nog 13 och skulle bli 14 det året. Det var typ i maj eller juni 2007.

Men fast Nicko inte finns någon mer så kommer han ändå till mig ibland, det där lät ganska förvirrande eller mer flummigt men ändå...hur ska man annars säga? Det är ju så.
Ibland när jag känner mig otroligt ensam eller när jag är lite nere så kommer han.
Jag kan se honom stå där, vifta lite på svansen och så kommer han och lägger sig i mitt knä. Precis som i livet.
Nicko var en knähund, han älskade alla och var liksomgivmild.
Om man tog något ifrån honom så gjorde han aldrig något motstånd, aldrig gjorde han något för att få tillbaka det.
T.ex. om han fick ett ben och så kom Bilox (min andra hund, en "alaska malamut", som också numera är död) och tog det till sig, då tittade Nicko på honom sen på oss och därefter gick han och la sig någonananstans som t.ex. mitt knä och ba: - Whatever!

Från jag var ungefär 6 månader eller kanske lite mer, tills jag var 14 år så har han alltid funnits där.
När jag var liten brukade jag också ta hans ben, har bildbevis haha och han sitter och stirrar in i kameran och ba "what?!"
När han blev äldre och rangligare så var jag rädd, livrädd! att hitta honom död, jag drömde om det och grät.
Om jag såg att han låg helt stilla på golvet så ropade jag alltid på honom och om han inte rörde sig på en gång så fick jag nästan panik och blev gråtfärdig. Men sedan lyfte han alltid på huvudet.
Ofta så drömde han, sparkade med benen och liksom gnydde. Det lät som att han grät och det gjorde så fruktansvärt ont i mig. Om han låg i sovrummet där jag sov och började låta så blev jag alltid så ledsen, ibland klättrade jag ner för våningsängen och satte mig på golvet bredvid honom för att han skulle veta att jag fanns där. Jag ville trösta honom.
Men oftast så var det väldigt sent och det  var tidig skoldag dagen därpå, så jag la då kudden över huvudet för att slippa höra honom. Jag ville bara sova för att orka gå upp på morgonen. Det kändes som att jag svek honom då.
Men jag ville inte höra honom gråta heller, han var ju Nicko! Min bästa vän! Vi som visste allt, vi hade hemligheter han och jag. Om jag var ledsen så var han det, vi tröstade liksom varandra.

När jag var liten så var jag jätte rädd för att det skulle bli krig, inte för att jag ville fortsätta leva och inte dö, jag var rädd för att förlora Nicko då.
Pappa hade sagt att om det någongång blev krig av någon konstig anledning så måste vi släppa ut djuren i det fria och aldrig få träffa dem igen. Man fick nämligen inte ha djur i skyddsrummen eftersom att någon kan vara pälsalergiker.
Jag ville inte att det skulle bli så, jag höll faktiskt alltid tummarna innan jag somnade och hoppades på att det aldrig någonsin skulle bli krig i Sverige.

Men så dog han iallafall...
Älskar honom så otroligt mycket, längtar efter hans päls och att titta på när pappa duchade honom. Det såg så otroligt kul ut, dels för att han hela tiden försökte gå ur badkaret och dels för att hans päls bara hängde ner så han såg helt jävla störd ut. Men han var söt <3

Drag och slit
Nickos rännskit <3 

Någonting som jag ofta gör, utan att jag egentligen tänker på  eller mernar, det är att ibland lyssna på främlingars samtal på bussen eller tåget.  Om jag t.ex. hör ett par som pratar på spanska så lyssnar jag för att se om jag förstår eller så har jag bara så fruktansvärt tråkigt och försöker få tiden att gå.
På det sättet så har jag genom att åka t.ex. bussen fått reda på en massa skvaller om människor som jag inte haft en aning om att dem existerat (hur det nu än stavas...), jaa utan att egentligen mena det! Jag kan ju inte liksom stänga av öronen som andra kan, dem fångar upp typ nästan allt. ibland får jag låtsas att jag inte hört vissa saker.
Jag tar inte ens metro längre när jag ska åka komunalt, det e liksom bara sätta sig bekvämt och se obekymrad ut så börjar "grannen" berätta en massa saker. Skit i DN fan, här får du nyheter gratis och du behöver inte anstränga dina ögon för att läsa det.

Men samtidigt så ogillar jag om folk gör så mot mig, sitter och lyssnar på mina konversationer med vänner.
Mest för att dem stirrar så konstigt på än, som om det man berättar aldrig någonsin har hänt dem!
och sen har det ju inte med dem att göra vad vi gjort. vad har dem för nytta av den kunskapen?
"Vad faan e ditt problem?!" brukar jag tänka då, vissa kan vara så himla oförskämda och sitta och glo som en jävla urmjölkad pestsmittad  ko! När jag blir arg så visar jag oftast det genom att göra mig hörd så att folk fattar.
Som när Annmari är väldigt sprallig på bussen och mamma säger till henne att sitta still eftersom idoterna omkring oss stirrar (jaa hon säger "Sluta nu, alla tittar på dig"), då brukar jag svara istället för Annmari.
Jag säger högt och tydligt så att alla, hela jävla bussen kan höra mig.
"Men det är ju för faan inte hennes fel att dem runt oss inte har något bättre för sig".
Och då när man sitter där och är så frustrerad över att alla är så oförskämda så tänker man eller ja jag tänker ju inte på att jag brukar göra precis samma sak mot dem.
Fast jag gör det i och för sig väldigt diskret. På mig ser man inte att jag lyssnar, jag har mitt "pokerface".

Alltså vad hände egentligen med "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad"?
Det finns ingen som tänker eller agerar som Jesus! Om folk ger varandra något fint eller behandlar varandra väl så är det bara för att dem väntar sig något bättre som en enorm plasma tv och massa cash för att sitta och glo på den.

Tack och hej
- lagom tjock tjej (a)

Jaaa, då sitter jag här helt ensam i en säng som inte är min...
Genom att bara skriva den där raden har fått mig att tänka på hur lätt dem där orden kan misstolkas!
Allt man säger kan folk på något konstigt sätt lyckas vrida och vända på så att det tillslut kan låta himla snuskigt och sexuellt. Som t.ex. soppa, nämen oj oj oj då! hahahaha en tjock och rinnig massa av utlösning. Ät och njut!
Det har blivit så himla kul och intressant att prata om rangliga "råttor" och mysia och varma "kryp in" samt hur dem möts.
Alltså det är ju för faan nästan bara (eller kanske bara??) det komikers skämt går ut på, om hur pinsamt det gått en gång eller något annat i den stilen. Om det inte är smek och samlag så är det defenetivt något otroligt naket det handlar om, typ lönnlöv mellan benen eller något i den stilen.

I vintras så var jag en gång i Stockholms mitt, skulle se på en teater på stadsteatern ("Allt om min mamma") och på vägen dit så gick jag förbi ett stånd (hahaha jo jätte kul...) där man kunde köpa, hör och häpna, underkläder som man kunde sätta sin egen prägel på. Där fanns som exempel eller tips på vad man kunde ha för text på trosan eller kalsongen. På kalsongerna stog det t.ex. "Lindas leksak" och på trosorna stog det "Kalles garage".
Vart faan är Sverige på väg någonstans? Snart kommer väl folk säga (om dem nu inte redan gör det) att dem tycker att sveriges utseende ser ut som en avlång och missbildad snopp.
Alla länder har hamnat i en jävla gyttja med en stank av kroppsliga vätskor och oljud av "glada" kvinnor och män.
Alltså varje jävla dag kommer det på tal, sex! Man hör det ute, på filmer och kanske nämner det själv.
En fucking mode grejj! Det är ju fett inne att prata om samlag och knarriga sängar! och det är ju nästan bara det folk pratar om. som sagt xD
Det finns ju tydligen ingenting, absolut ingenting! annat att prata om, för det är ju bara så boring att prata om vad som hänt under dagen eller något i den stilen....jaa om det inte är om sex förstås! det vill ju alla höra! kom hit allihop nu ska ni få höra om hennes pinsamma sexliv och hans enorma erfarenheter.

Hela jorden är som ett enormt svällande ollon!