xpizzastarfighterx

Den här bilden tog jag en gång på historia lektionen, vi var på datan och skulle typ svara på frågor genom att söka svaren på www.ne.se (tror jag hemsidan hette)
men jag fick ryck när det inte kom upp det som jag sökte så jag skrev det skitfula ordet som absolut ingen får säga det högt, därför skriver jag det inte heller här nu utan ni får läsa på bilden xD

Jag prenumenerar på två stycken tidningar, nämligen "okej" och "allt om historia", jag diggar den sistnämnda mycket mer eftersom den tidningen innehåller intressant fakta och inte trycker ner dessa såkallade kändisar till jordens mitt, så som skvaller pressar gör....då menar jag riktiga skvaller tidningar, jag har läst sådanna tidningar lite då och då bara för att se vad som händer, och då möter jag taskiga uttryck om kändisarna.
Dem hänger ut människorna som nakna pinatas som dem okända kan slå på.
Tidningarna innehåller kort som skulle vara rentav pinsamma för dem själva, jag menar skulle dem som gör tidningen vilja att jag tog en massa pinsamma kort på dem och skrev halvfalska sanningar (förvränger det som verkligen hände och gör om det till min egen story) om dem? eller typ har en "hot" och "not" sida där man kritiserar deras hemska kläder. Varför får inte dessa kända människor ha det som dem vill och tycker är bekväma utan att någon ska säga något taskigt om dem, om dessa människor skulle varit lika kända som jag (totalt okänd) så kanske någon kommenterat för sig själv "men gud vad har människan på sig?" och sedan ingenting mer, det skulle faan aldrig hamnat i tidningen. Det är bara för att dem ska ses med klass, och dem får absolut inte uppträda äckligt och motbjudande...bara när man vill göra livet för jävligt för dem, för att ha något att skriva om. Tusentals människor dör av svält och sjukdomar men folk bryr sig bara om att Paris Hiltons nya bikini syns igenom eller att sara jessica parker inte lyckades så bra med sin sminkning.

alltså, "okej" är som en skvallerpress men innehåller även lite musik och insändare som är arga för att det hela tiden skrivs om "Tokyo Hotel" och folk som vill starta band utanför madda fakking stockholm!
jag gillar på något sätt ändå att läsa den, en ungdomstidning trots allt men jag blir så trött på att även dem ska hänga ut människor, jag tror att det nu är i senaste numret där dem visar bilder på kändisars miss sminkningar...och dem ärså himla petiga!! jag tycker inte att  missarna är så stora som dem beskrivs att vara.
Alla kan ju se ut på det sättet, och det kanske inte alls är en miss?? det kanske är en ny look?? eller det kanske bara har runnit lite mascara eller nåt, hyn kanske inte är i en sådan fräch period.
Jag skiter i hur dem sminkar sig, alla gör ju för faan likadant och alla kan ha en bad hairday!!!
Palla ha det på första sidan när det finns så mycket intressantare saker att skriva om, eller rent av viktigare!

nej nu måste jag sluta, lovade mamma att logga ut prick klockan elva och den är redan 10 över, tänk vad tiden går snabbt när man skriver :O
imorgon är det skola igen och träning ;)

tack och godnatt
lagom fin hatt

okejj nu vill jag att ni ska titta riktigt riktigt noga på den här bilden, inte för att den e så jätte fin (egentligen tycker jag att den är skit ful, men hey det finns värre)
jag vill att ni ska fokusera på mitt hår, inte att det e lite ruffsigt eller så utan lite längre upp...ser ni att håret är bra mycket mörkare längst upp?? jaa precis! det är ju min lilla utväxt!
för jag har färgat håret förrut, jag vet inte hur många gånger egentligen...typ max 4 gånger xD jaa inte så jätte många gånger om man tänker på andra människor...
ska jag berätta varför jag färgade det? joo för att jag tyckte färgen var trist, att det var liksom råttfärgat.
men nu när jag tänker efter så säger alla det, "joo asså jag e ju inte naturliiigt blond asså..mitt hår e typ råttfärgat"
men jaha vad intressant det e ju mitt med! fast vi har absolut inte samma färger eller något så på våra hår, jag har väldigt mycket mörkare hår än vad du har men vi båda har råttfärgat hår som naturliga hårfärg.
Råttor kan ju liksom vara bruna och blonda och allt vad det nu än är....
men om man ska tänka på det viset så är ju för faan allt råttfärgat.
"åh jag vill byta bord från råttfärgat till lite mer brunt"
"meen råttor kan också vara lite mer brunt"
"vi har ett problem"
hur ska man bli av med den skiten? jag går runt hela tiden och säger det "asså mitt hår e typ råttfärgat egentligen, asså kolla! kolla! fy faan vad fult"

men när min utväxt kommer så är jag väldigt stolt egentligen, går runt där som en mallig stekare som nyligen köpt sig en underbar underbar rosa (eller lila eller svart, spelar ingen roll) cadilac eldorado med ett äldre årtal, som typ....årgång max 50 eller nåt!
på något sätt så känner jag mig lite speciell då fast man egentligen kan se det som en "avslöjning".
eftersom att man färgar håret så borde det ses som att man döljer någonting som tex. den sanna hårfärgen, och när den visar sig så har liksom peruken hamnat snett och avslöjar flintet eller fejktuttarna ramlar ner mot golvet. *SPLASH*.

En ganska sjuk grejj som hände nyss, jag fick till värsta fejk gråtet! jag satt och googlade lite på snygga människor (som bara jag tycker ser bra ut, haha)
och så skulle jag checka ålder på en människa och så såg jag att han är 30 år, asså 15 år äldre än mig. då så gjorde jag värsta monologen för mig själv, sa den högt och allt.
"ååh varför ska det just vara jag, jag av alla som utsätts för sådant här blablablablabla"
och så började jag snyfta lite, å så började jag hulka och så tröck jag fram lite gråtljud och så plötsligt började allt rinna, tårar och snor! jaa inte snor då men jag började snörvla hahahahah.
asså jag blev jätte chockad över det!
sedan försökte jag fejkskratta men det gick inte lika bra, jag började skratta skit fult och tårarna började forsa som faan. kanske druckit för mycket idag, jag kanske är full av vätska som måste komma ut på flera olika sätt liksom. men iallafall, skit bra att jag kan fejk gråta iallafall...kan andvända det till någon kommande pjäs som jag medverkar i eller nåt xD
inte för att jag någonsin har haft en gråt roll då...men man vet aldrig! bäst att vara förberedd!

aja, nu har jag egentligen ingenting mer att skriva om, inget jag tänkt att ta upp eller så,
så jag kan passa på att lägga upp en bild här på mig och Rupert :D





jag tror han skulle passa assnyggt i sånna där stora feta svarta glasögon som typ alla har nu för tiden...
som även jag är lite intresserad av fast absolut inte passar i....
aja whatever
på måndag blir det poff poff

Stick nu,
både du å jag vet att du har bättre saker att göra ;)

Pizza såg nyss en sak, mina inlägg blir bara kortare och kortare...vad faan beror det på??

aja
tjipp å hej
klumpig å glad tjej

Pizza är på topp! det känns som att typ ingenting kan gå fel, det är så här livet ska vara! underbart!
Igår träffade jag Andrea i skärholmen, vi hade det kul men det känns som att vi börjar mogna lite, komma in i "fika på gammal tant café och äta fett fria muffins" åldern, det känns som att man börjar bli lite mer vuxen.
Vi lärde oss till och med ett nytt ord som är asvuxet! nämligen "Schatera", ingen av oss vet vad det betyder men det kvittar liksom, vi andvänder det på vårt sätt.
om man inte är nöjd med en produkt i en affär så kan man andvända sig av ordet för att det ska låta lite mer finkänsligt, "jag är inte intresserad, den går inte att schatera med"

Men vart var jag?? joo att jag är massa glad! inte för att vi inte var så fullt galna igår (vi måste ändra på det, vägrar växa upp nu!)
Igår köpte jag ett jätte mysigt grått nattlinne som jag faktiskt har på mig just nu, den är mjuk och lätt. jag vill typ aldrig ta av mig det! jag är fortfarande helt oklädd och ska vara det hela dagen hade jag tänkt, för det här nattlinnet liksom representerar det coola, det såkallade "chillandet" eller vad det nu än heter...
fast jag kan bara ha det på mig till senast halv 2, måste vara klädd å fräch när jag går till boxningen som börjar klockan 5 idag! men jag kan låtsas som att det e hela dagen!!

Jag är ledig hela veckan men jag börjar tröttna lite på det, man får ju tråkigt tillslut, jag har varit på bibblan och lånat böcker å hållit på med fönsterfärger, det är typ det jag har gjort!
och kollat på barnprogram! som sagt, jag vägrar växa upp nu. jag ska vara barnslig resten av mitt liv, jag sover fortfarande med gosedjur. eller jaa ett gosedjur som jag fått av Natta, han är en jätte söt leopard som fått namnet Rupert, en fin bild på han kan komma sedan när jag kommit hem till mamma, har nämligen USB kabeln där höhö.
Men liksom varför bojkotta något som man känner sig trygg med??
"jag e för stor för sådant" och "det där e bara för bäääääääähähäähähähähbisar" är skit snack!
Rupert är min högra hand och ingenting kan ändra på det, visst han hänkar inte precis till skolan men han ligger kvar hemma i sängen och strålar av all sin trygghet.
jag menar, varför gör vissa gosedjur och skickar dem till fattiga länder?? och länder som krigar?? jo för att barnen ska slippa vara så himla rädda!! för att barnen ska finna någon trygghet mitt i skiten!

Just nu är Pizza väldigt lycklig, fast lite ont i ryggen det hat hon,
just nu känner Pizza att just idag är hennes lyckligaste dag, inte för att det kommer hända något speciellt utan det bara känns som det.
Just nu är Pizza moder jord.
Just idag är Pizza stark och självsäker, och ingenting ska få ändra på det!

Jag får atacker, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem? typ lyckorus? neej jag vet inte för det e liksom olika atacker, typ känsloatacker eller något i den stilen. Igår och iförrigår så var det smärta, en sådan otrolig smärta som man inte alls vet vad man ska göra när man får en sådan atack..man typ springer runt i hela huset eller lägenheten och bara skriker ut smärtan, biter i kudden gråter och skriker för att det gör så himla ont. just dem som jag hade dessa dagar var då mensvärk haha, och grejjen är att jag kan inte äta tabletter för dem går liksom inte att svälja, det säger stopp så fort dem ska in i halsen. dessutom hjälper typ inte värktabletter på mig. mamma har sagt att jag ska pröva något som heter "Naproxen" så jag får väl gå förbi apoteket idag och köpa det...
Och så finns det dem här "lyckorusen" som jag har just nu, jag sitter och skrattar så att tårarna sprutar, jag sjunger högt och falskt bara för att det e kul, sedan helt plötsligt så börjar jag att rysa. det känns i hela benen och armarna, det är som att det är en slags tråd eller något som slinker igenom mina ben och så. genom hela jävla kroppen! och så börjar jag knottra som faan och då skrattar jag bara ännu mer. jag tittar på barnprogram och blir kompis med "kändisar" på facebook och skrattar som faan när dem tackar ja, jag e kompis med:
Morgan Alling, Thomas Järvheden, Andreas nilsson, Anders S Nilsson, Alexander Schöld, Omid Khansari...
jaa det e typ dem! säkert fejk då egentligen men vem bryr sig! jag tycker det e lite kul, eller vadå lite?? jag spricker för att jag skrattar!! jag exploderar! mina kroppsdelar flyger över hela rummet! jag e en ballong som man tappar när man precis blåst upp den så den flyger med ett pruttande ljud över hela rummet och landar helt blöt på golvet. alltid lika roligt.

något som jag tänkt på är att om man ser någon från förorten så känner man sig så förort, typ som en församling! alla är bröder och systrar. man hör ihop.
t.ex. igår när jag kom till min boxning så var Dogge Doggelito där och tränade lite innan min grupp skulle börja, då kände jag bara "Jag är botkyrka!", "jag är en förortsunge utan tvekan" och hade lust att gå fram till han å ba "yo brother from another mother yeah yeah, cyckel på köpet!" men jag gjorde inte det men det kändes som att han förstod att vi två liksom hör ihop, att vi e lika.
för om jag hamnar på östermalm eller stureplan av någon anledning då känner jag mig inte precis "Schtek" utan jag känner mig "hjälp", asså jag känner att jag inte hör till där, jag har inte samma kläder eller perfekta överdrivna "i:n" och "e:n", visst ibland kan dem bara slinka ur munnen på mig men det gör mig inte till innerstads människa, jag ligger liksom lite på gränsen. Jag bor i förorten men pratar lite mera som dem som bor innåt stan.
det är ganska konstigt egentligen...

men hey nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer, jag måste klä på mig, släppa ut hunden, platta håret och äta för jag ska sticka till skärholmen med Andrea, kanske får vi syn på Nylander?
hoppas glasspojken också! men jag tror inte det, värkar som att han bara var där på sommaren..typ sommarjobb!

aja
baj baj

jag å Mr Einstein Starfighter ;)

Det finns dagar då kroppsdelar liksom slutar fungerar, och et finns dagar då kroppsdelarna bara fungerar delvis. idag var just en sådan dag, jag kände redan på morgonen att mina ben kändes ovanligt tunga. När jag gick så kände jag verkligen att benen inte hängde med, när jag sprang så ville dem inte bära mig. eller jo det ville dem men fast jag gav allt för att springa skit snabbt så var det som att jag gick och ändå värkte benen som bara den!
När jag kom fram till skolan så var dem inte så tunga längre, då var dem lite smålätta istället, dem liksom vibrerade när jag gick, dem for åt lite varsitt håll.
Det var jätte konstigt! för när jag sedan skulle hämta böcker till en lektion, jag satte mig ner på huk vid mitt skåp eftersom att jag har underskåp, så snubblade jag typ! eller aaargh det e svårt att förklara, men asså jag snubblade liksom på mina egna ben när jag satt på huk. jag vet det låter jätte konstigt, jag slog nästan en bakotkullerbytta.
Men efter det så var benen helt normala, det var som att benen behövde det för att kunna fungera. som t.ex när fingrarna spänner jätte mycket när man skriver, då måste jag knäcka dem så kan jag skriva hur bra som helst.

Men nu kommer det hemska som jag tänkte berätta,  jo så här när dagen var slut så skulle jag gå till bussen för att åka hem, jag och Natta skulle åka tillsammans. Jag går hyfsat fort, det e inte långt kvar tills bussen ska gå. men så plötsligt så stöter jag med foten i marken så jag liksom snubblar fram, och när jag försöker hitta tillbaka balansen och rädda mig från fallet så snavar jag på mina egna ben. men jag faller fortfarande inte till marken utan jag försöker rädda mig från fallet även denna gång, men igen så stöter jag till i marken. så fortsätter det jätte länge, som en fight mellan mina ben, min hjärna och min balans tills jag viker foten  och faller åt sidan men på något konstigt sätt så hamnar jag på rygg. och där ligger jag på marken i skärholmens torg och skrattar som en hyper koffien knarkad idiot!!! Fajten var lite svår för mig men för dem som såg (gamla gubbar och natta) så måste det varit ett cirkus nummer dem sent ska glömma. men jag hann iallafall till bussen i tid trots min kamp xD

och sedan så slutade mina ben vara som spaghetti ända tills jag kom till min boxning (jaa jag har börjat träna nu på "linnea boxning") då dem typ inte ville vara stilla när jag skulle boxas utan gjorde en massa övertramp. men när träninegn var slut så var även mina ben det. dem blev ännu klumpigare men jag lyckades hålla mig uppe.
men jaa som sagt, idag var en sådan dag då mina ben gjorde som dem själva ville.

aja tack och hej
foten var en lustig grejj

Jag känner mig så otroligt störd, jag får ett sådant ryck!
och vad är det som får mig att bli så himla less? joo den där jävla svininfluensan! asså gaaaaaaaaaah!
vem faan bryr sig?! eller jaa det e nog ganska många men jag fullständigt skiter i det! vad är det för ide med att gå runt och vara helt megarädda för en sjukdom som man säger är helt ny, som ingen har haft förrut.
hur vet man det? folk kan ha haft det i alla tider. eller jag vet inte.
visst vi säger att svininfluensan e ny...nej just ja förlåt, glömde att dem bytt namn på "sjukdomen". jag menar såklart "den nya influensan", men vem faan säger det?? i tidningen säger dem ju fortfarande det gamla namnet.
men det som jag ville få fram med det här inlägget är att jag tror inte på svininfluensan, visst tror jag att den finns, jag menar att jag tror inte att den är så farlig och dödande som alla säger.
jag tror att den är precis som alla andra influensor bara att den har ett helt annat namn och kanske har andra symptom. folk har dött av den, men vem faan har inte dött av en vanlig lunginflammation? jag menar ingen springer runt och är rädd för att dem har lunginflammation utan dem sitter ju hemma och tar det lugnt tills dem tillfrisknat och gå till sina arbeten eller skolor igen, no big deal liksom.
Man kan ju liksom dö av vad som helst, det är väl inte sjukdomen som spelar roll egentligen utan det är ju vad man gör av den, om man har feber och halsfluss så är det väl klart att man inte ska gå och ta ett maj dopp eller något i den stilen. det är människans rädsla för sjukdomar som försvagar immunförsvaret,
"oj jag nös, måste stanna hemma...tänk om det e blindtarmen!!!"
WOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH JAG BLIR SÅ JÄVLA NERVÖS AV ALL SKIT SOM FOLK SNACKAR!!!
Jag kommer ihåg hur rädda alla var för "galna kosjukan" och "fågelinfluensan", vad har hänt med det nu? det e faan ingen som pratar om det längre och ändå så finns det kvar. Ingen ville typ gå ut och ingen ville köpa kyckling bara för att det kan innehålla sjukdomen, eller glasbitar eller hur det nu var men nu så köper folk det som om dem fick betalt för det.
"fågelinfluensan, låt mig tänka vad var det nu igen...jag har det på tungan...."
eller
"galna ko sjukan?? HAHAHAHAHAHAHAHA VAD FULT"
ingen vet vad det är längre för något och det kommer lugnt bli samma sak med svininfluensan, det e bara en tidsfråga innan det kommer något nytt, typ en farligare version av feber eller nåt.
nej jag vet, varför inte pesten??
aja det var allt för mig, ha det gött...ska dra till boxningen snart ;)

"min mage kurrar,
är det för att jag e hungrig??"

"Håll fram din hand, sträck ut den! se den, känn den, smaka den! och framförallt min vän, lukta på den!
Nå min vän, sträcker du ut den??"

"ja"

"vad ser du för färg?"

"röd"

"vad känner du för färg??"

"röd"

"vad smakar det för färg??"

"röd"

"och vad luktar det för färg??"

"röd, rööööööd"

"vad är då röd?"

"röd är som rosen, vacker och tilltalande, ljuv och härlig, kan hållas om man är rädd om den, sticks och gör ont, gör djupa sår, såren läker men rosen försvinner sakta ifrån, tillslut är det bara kvisten som den satt på kvar"

"och vad är rosen??"

"en dödlig sjukdom, en familj där en är svårt sjuk och tillslut faller sakta neråt till en avgrund som inte finns"

"du pratar om..?"

"ja, jag pratar om cancer, allas största rädsla efter svininfluensan..."

Allt som finns runt omkring oss dör, det finns liksom inte för alltid, det som vi själva skapar dör och då pratar jag inte om barn. jag pratar om hus, som är nya och frächa några år men efter en tid liksom faller ihop, dör och blir till stora ruiner som ingen vill besöka.
jag pratar om fotbollsplaner som tillslut glömmer bort hel och hållet, glömmer att klippa gräset så att det växer igen och döljer något som funnits där en väldigt lång tid. Blir till en läskig plats där barn hittar på en massa myter och skräck historier om det, "världen innanför gräset", och då har dem inte en tanke på att där inte finns några zombies utan en helt vanlig fotbollsplan.
jag pratar även om bilar som slutar fungera och blir därför ersatta med nya, dem blir äldre bilarna men på grund av dem nya så glöms dem bort, dem lämnas helt ensamna, rostiga och helt motbjudande. är det äns en bil längre? ser ju inte ut som det.

Jag är ute och går, helt ensam och ingen ser mig, ingen kastar äns en blick åt mitt håll där jag går.
jag är ensam kvar, bortglömd som den där bilen, flodhästen som gud glömde.
Jag tar upp en sten från marken, en väldigt ovanlig sten, en vacker sten. den är grå och liksom vitskimrande, det sticker i ögonen som spjut, som en gaffel med eld. jag har ingen kraft för att hålla den kvar så jag kastar iväg den i raseri och känner hur smärtan som jag fick utav att hålla den långsamt lättar. stenen träffar ett fönster som sitter på ett hus som inte finns någon mer, det är bara ruiner, ett stinkande dass som ingen vill gå till.
Husets tid är ute - tack och god natt!!

När jag läser lite halvt deprimerande texter så blir jag själv lite halvt deprimerad, eller inte riktigt typ wannabe deprimerad, jag blir ju inte det så där utan jag blir väl mera sugen på att själv skriva en liten tankeställare, jag vill också skriva om ledsna och krassliga känslor. det är bara att samla alla ledsna tankar och händelser som hänt i en ända stor klump så att den exploderar, explosionen gör så att alla ord sipprar ut i fingrarna så att dem börjar arbeta, det liksom rycker i dem. det är väl ungefär så som författare gör? samlar gamla känslor och får ut allting.
Man får inspiritation och gör något eget i ungefär samma stil som det man nyss läst, det mesta som man skriver kommer från toaletten, eller man får oftast tankarna där, toaletten=filosofplats. då menar jag inte att man behöver sitta å skita bara för att komma och tänka på någonting, det räcker bara att sticka in näsan som får man syn på något, känner på sig något och skriver ner det. jag får själv dem flesta tankeställarna när jag tvättar händerna.

Nu blev det ju en himla massa saker jag började skriva om här, jag hade faktiskt tänkt att skriva om kor. dem beskrivs ofta som tråkiga, i barnböcker hör man alltid (eller ser då) att det ända som dem gör är att stå och glo. men det är absolut inte så, dem är fucking life! jag våhgar nästan säga att kor är som vårat samhälle, eller syn på livet. Kor föds, kor producerar mjölk för föda, kor blir dödade (för köttets skull), kor äter gräs/torrfoder.
Människan föds och en del börjar också liksom kon producera mjölk för att ge liv och näring till en unge, även vi blir dödade och kan bli uppätna av t.ex. gamar, istället för att äta gräs så röker vissa den och vår föda är typ torrfoder. Kor kan ju också vara himla heliga, som artister eller idoler är för oss, någon som man avgudar och gillar det den gör. T.ex. för mig är Magnus Uggla numera en helig ko! och liksom kor så bor ju även vi på bondgårdar, iallafall bönderna med deras familjer.
Hos korna luktar det i och för sig koskit men hellre det än vad som luktar på stan,
gammalt bränt ozonlager och jävla ragnarrök. Kor rockar!

hej och hopp
flaggan i topp