xpizzastarfighterx

Nu är den här bilden inget vidare läskig egentligen men jag orkar inte sitta på google hur länge som helst för att hitta den perfekta bilden till det här inlägget...
aja men det är väl bara att börja antar jag, vill gå och lägga mig men måste få det här ur mig, annars kommer jag ligga vaken och hyper i min säng istället och kommer inte kunna somna.

För ett bra tag sedan (detta har jag berättat för ganska många men whatever) så hände en ganska lustig sak men som egentligen är jätte läskigt! det var så här, jag skulle sova men min mage börjar kurra eftersom att jag var hungrig (det är jag nu också, höhö scary!), men istället för att låta lite så där mullrigt som det brukar, typ åskväder så hörde jag att min mage liksom sa någonting. den sa "voff". jag kunde riktigt höra en hund och det var otroligt läskigt! det var inte min hund som sa voff för jag var hos mamma, och den upplevelsen får jag nu skrattatacker av men då bajsade jag nästan på mig av skräck.
Jag och Elin satt för ett tag sen (var det i veckan kanske?? :O) och pratade om den händelsen och så var det ett så otroligt roligt citat som kom upp, vi tyckte det var jätte kul men här kommer det bara se konstigt ut. men aja strunt i det, citatet var iallafall "...och hennes mage ba sa voff". Man måste säga det högt för att det ska vara kul.

Och det får mig att tänka på att vissa saker är bara roliga om man hör dem, jag menar om man såg komikers skämt nerskrivet på ett papper så skulle man inte skratta lika mycket, skulle man äns skratta?? Att en sak är rolig beror på hur man framför det, hur rösten låter. Vissa saker är astråkiga om man säger dem med lite "lustig röst", typ de rösten man har när man ska dra ett skämt som man brukar få en trumvirvel till. Men om man drar samma skämt med grovallvarlig röst så blir det så mycket roligare. Jag har några saker som är jätte roliga (iallafall för mig) när man säger det med allvarlig röst, och här är ett av dem (orkar inte komma på dem andra):

"Det är en kille i röd tröja som förföljer mig"

aha, tänker ni kanske, vad är det för kul med det då? det är ingen som har sagt att ni ska förstå, det är min humor och jag struntar i om ni inte fattar den..jag har ju andra som förstår den lite grann iallafall ;)

jag hatar att skriva som om folk läste min blogg, visst det är väl någon då och då som hittar hit men det känns inte rätt för mig att skriva "ni" och "du", det kändes jätte fel nyss när jag skrev det där om min humor! jag försöker se det som att jag pratar med mig själv (vilket inte är så ovanligt) men det blir ändå som att jag är medveten om att detta kommer folk kanske att läsa, jag bryr mig egentligen inte om folk läser. jag skriver liksom bara av mig, jag skriver alltid så här!
Jag har mina såkallade "vad-som-hälst-böcker" där jag kan skriva ner precis vad jag vill, vad jag känner och tycker för tillfället och då ser det precis ut som här. Min blogg är en "vad-som-hälst-bok" för mig bara att den är en internet och inte är en bok.

Men nu känner jag att jag försvann ganska grovt från dagens ämne, jag skulle skriva om läskiga saker, om sånt som skrämmer mig. det är väl bara att fortsätta från därifrån jag slutade. *suck*

Fåglar skrämmer mig ganska rejält, och då beror det inte på någon fågelinfluensa eller så utan att det beror bara på mig själv. Jag tycker fåglar är jätte läskiga. den ända fågeln jag älskar (det är ett starkt ord jag vet) är papegojor, för dem är så underbara. Men andra fåglar, som typ stadsduvor dem är det något mystiskt och äckligt över! Dem förstör för oss, dem bajsar ner våra gator och tunnelbanestationer. Dem kommer att ta över vårat samhälle och alla våra städer, duvorna kommer fösa ut oss människor utom civilisation. I vårby gård är det fullt av dem, vart man en går på perrongen så är det en stor vid hög med något brunt imitten, dem bor liksom på "taket". När jag var i T-centralen en gång och skulle köpa något i pressbyron så var det två duvor som var där inne och härjade. När jag väntade på pufferfish en gång (för vi skulle gå på bio, 17 again höhö) så var det fullt av duvor som flög över mig. Dem agerade typ stridsplan från andra världskriget! (för dem hade väl flygplan med right?) dem flög över mig, dem flög bredvid mig och dem typ nästan atackerade mig! Jag lovar att dem skrämde upp mig med flit, typ tänkte att
"aha, hon den där tjockisen där ser lite skrajj ut höhöh, vad säger ni grabbar? ska vi visa vad vi går för?"
För dem liksom dök ner över mig som om dem ville nudda mig, det var jätte läskigt, och det var bara jag där som blev "atackerad", dem andra satt där och slickade bak lite mer av sitt backslick tittade på mig och drack sin latte och såg på mig som om jag var helt dum i huvudet. Jag sprang omkring och skrek, jag pratade med Elin i telefon för att ha någon att beklaga mig för, jag började nästan gråta så läbbigt var det. jag sprang in i 7 eleven. Men så försvann duvorna och jag tog mig ut igen men då kom dem tillbaka! men som tur var så kom pufferfish till min räddning just då. Men som sagt, duvorna srämmer mig.

En annan fågel som skrämmer mig är fiskmåsar, dem skriker jätte högt och läbbigt (jag lovar att det är jätte ful ord om oss) och vissa är inte äns på stränder som man tror att dem ska vara, vissa går bärsärk med duvorna, liksom "gangsta måsarna från vårby". Alltså det läskiga med måsar är att dem är överallt och att dem bajsar hela tiden, dem typ bajsar när dem flyger det är som att dem inte har någon koll på tarmsystemet, dem blir överaskade när dem bajsar! "oh shit!" Fåglar som man matar är också läskiga, som ankor eller änder heter det kanske. När man sitter och matar dem med bröd så kommer fler och fler men man bryr sig inte, man bara kastar på men när brödet är slut så fattar dem inte det. fast man säger det tusen gånger till dem att det är slut, då ska dem ändå hoppa på en typ. eller naaaaj där överdrev jag lite grann, dem hoppar inte på en men dem blir helt galna. dem vill bara ha mer och mer, sånna sitoationer är ganska jobbiga och svåra att ta sig ur. så är det bara.

Människor som vägrar ge sig, dem är också läbbiga. En gång när jag fortfarande bodde i visättra så var det en man som ringde hem till mig (det var hos mamma och jag var ensam hemma) från något företag. Han sökte någon som hette Yvonne, jag sa att det inte fanns någon som hette yvonne i huset och han vägrade tro på mig! jag var bara typ 12 år och jag visste inte alls vad jag skulle göra, jag upprepade hela tiden att han ringt fel men han svarade bara "joo men det står här i mina papper att det är det här numret"   "det finns visst en yvonne där".
Jag vet inte hur men på något sätt så lyckades jag få honom att förstå, men det tog mig liksom max 30 minuter att få in det i hans skalle. Då var jag jätte rädd. Om samma sak hände igen nu när jag är 16 så skulle jag börja med att "neej här finns ingen yvonne, du har ringt fel" men om människan började holla på att säga att det visst gör det så skulle jag göra ett coolt hård rocks skrik och sedan lägga på. varför jag skulle göra det där skriket vet jag inte, men det vore ganska coolt! eller så skulle jag dra någon känt citat helt random.
så här skulle det se ut, typ:

"jaa hej jag ringer från blablabla och jag söker Yvonne"
"hej, yvonne? här finns ingen sådan du har nog ringt fel"
"åh nej du lilla gumman, det är absolut rätt..det finns visst en yvonne där"
"...."
"får jag prata med yvonne"
"No one puts baby in the corner"
*slänger på luren*

det skulle vara rätt coolt

en annan sak som vore himla najs just nu var om jag avslutade det här inlägget och gick och la mig, då skulle jag bli väldigt lycklig. klockan är liksom kvart över två på natten och jag tror mamma väcker mig nio imorrn, vill ju hinna sova en stund ;)

god natt ;)
eller kanske god morgon :O