xpizzastarfighterx

Att vara eller inte vara, det är väl ändå det som är frågan? är det inte?
men vad menar man med den frågan? att vara eller inte vara.
jag vet inte, jag orkar inte, jag bryr mig inte, jag vill inte.
jag har ingen aning okej?! det är det som jag vill ha sagt. jag har absolut ingen aning.

och en till sak som jag inte förstår, hur kan jag ha inflammerat tandkött utan att känna av det? hur kan jag ha hål i 2 visdomständer och en "vanlig" utan att känna av DET? folk i min omgivning som har haft hål har alltid, och då menar jag ALLTID klagat på att det gör ont. så jag förstår inte varför jag inte har det. det kändes inte äns när tandläkaren var där och pillade med sina jävla verktyg.
det som gör ont just nu är att tänka på känslan av att ta bort hålen, jag vill varken laga hålen eller dra ut tänderna. jag vill inte, jag vill verkligen inte!
när jag tänker på det så blir jag rädd, jag vågar inte göra det. jag frågade mamma vad som händer om man inte gör något åt det, då ruttnar det tydligen. det är inte heller så frächt. jag undrade hur folk i förr i tiden överlevde hål om man inte tog bort dem. det gjorde man tydligen inte.
jag får nog vara stark och göra det ändå. men jag vill inte, jag börjar nästan gråta när jag tänker på det.
jag vill aldrig se en tandläkare igen!
på utsidan av mig så ser man ingenting av att jag känner så här, mamma sa nyss "hur kan du vara så lugn, bryr du dig inte?!"
jag gör det, jag e rädd. jag vill inte. JAG VILL VERKLIGEN INTE!

Jag ska försöka att inte tänka på det så mycket fram tills dagen då det ska ske, jag ska leva livet nu under sportlovet, träffa vänner. på onsdag ska jag t.ex. gå och se "Alice i Underlandet" med Jessica, i 3D.
kul kul kul.
 men gud jag kan inte få ut det där hemska ur huvudet!

inte tänka, inte tänka, inte tänka, inte tänka, inte tänka, MEN SLUTA TÄNK!